Och världen skälvde

För inte så länge sedan läste jag en roman som inte liknar någon annan: Och världen skälvde av Ayn Rand. Samma bok lär Annie Lööf ha rekommenderat på sin blogg. Lööfs litteraturtips försvann dock samtidigt som hon blev Centerpartiets ordförande förra året. Normalt sett skulle det vara totalt ointressant vilka romaner en politiker rekommenderar, men inte i detta fall. Och världen skälvde är nämligen en mycket politisk roman.

  Jag hade också hört från andra som läst boken att den påverkat dem starkt. Det gjorde mig förstås nyfiken.

  Och världen skälvde utspelar sig i USA i något som kunde ha varit 50-tal, det är i alla fall på ungefär den tekniska nivån som det skildrade samhället befinner sig, men det är ett samhälle i fritt fall, i ekonomiskt och moraliskt hänseende. Landet är uppdelat i två läger: på ena sidan hårt trängda kreatörer, entreprenörer och industrialister och på den andra bidragstagare, centralbyråkrater och subventionsjagande inkompetenta företagare. Gissa vilka som är hjältarna!

  Det finns en mängd karaktärer i boken men tyvärr är det lite svårt att få grepp om de enskilda individerna. De är i alla fall mycket tydligt uppdelade i de goda (de som producerar) och de onda (de som lever på de andras produktion). En sådan tydlig uppdelning mellan ont och gott är ju annars lite ovanlig i vuxenlitteraturen. Där finns dock en karaktär som sticker ut lite extra: Den geniale ingenjören John Galt är inte bara en hjälte utan dessutom en frälsargestalt. Hans mission är att rädda Amerika och världen från den kollektiva ondskan hos plundrarna, tiggarna och de korrupta. John Galt visar sig först efter drygt halva berättelsen, innan dess kan man bara ana honom. Ungefär som Jesus i bibeln, fast med omvänt budskap, tänker jag senare.

  Jag gillade verkligen den här tegelstenen men har nu i efterhand lite svårt att förstå varför. Men kanske för att det är så ovanligt med berättelser som är hårt kopplade till idéer. Det konstnärliga uttrycket verkar här mest vara ett redskap för att presentera en idé. Jag har svårt för berättelser som bärs av språket, stilen. För mig är det innehållet, idéerna och händelserna som är mest intressant. Stilen är viktig, men en stödfunktion till innehållet.

  I dag kan det kännas som om boken, som på över tusen sidor driver en mycket konsekvent ideologisk linje för individualism och fritt företagande, slår in öppna dörrar. Man får nog sätta in den i sitt historiska sammanhang: Ayn Rand växte upp i Ryssland där föräldrarna förlorade sitt familjeföretag efter revolutionen. Hon emigrerade till USA, ett land vars ideal hon hyllade men möttes av amerikaner som inte fullt ut uppskattade dessa ideal. Om jag fattat rätt blåste det snarare vänster- än högervindar i USA på 30- och 40-talen.

  I efterhand har det hänt många gånger då jag sett eller läst något om amerikansk inrikespolitik att jag tänkt tillbaka på Och världen skälvde. Vi svenskar har vanligen mycket svårt att förstå oss på amerikanska högerpolitiker. Särskilt den närmast religiösa glöd som verkar väckas i helt oreligiösa frågor som t.ex. skatter. Jag tror att Ayn Rand med sin bok träffade rakt på en mycket amerikansk nerv. För mig har boken varit en nyckel till att förstå dessa republikaner och Tea Party-anhängare.

  Om Annie Lööf ideologi är inspirerad av Och världen skälvde, så kommer hon vilja föra Centerpartiet långt till höger om Moderaterna. Eller så tyckte hon som jag bara att boken innehöll ett intressant tankeexperiment. Tiden får utvisa.