Kärnvapen och Vilse i pannkakan

En trevlig sak med jordens undergång är att frågan ständigt är rykande aktuell. Det är bara förklaringarna som ändras: förr religiösa, nu vetenskapliga.

  Den version av undergången som jag är uppväxt med är kärnvapenkriget. Jag var åtta år när Ronald Reagan tillträdde som president och inledde slutspurten i det kalla kriget. På Barnjournalen (den tidens Lilla Aktuellt) visades en klocka som angav hur vi kom allt närmare kärnvapenkriget och utplåningen. Jag har för mig att klockan stod på tre minuter i tolv när det var som värst. Det var forskare som tagit fram klockan och ställde den på rätt tid kvar till undergången.

  Det var lite egendomligt att växa upp med undergången ständigt i bakhuvudet. Samtidigt fick vi itutat att vi som moderna svenskar hade en enorm tur och levde i den allra bästa av världar. Det här var kulmen på välfärdsåren, strax innan Olof Palme skulle mördas. Å ena sidan total trygghet, å andra sidan den vetenskapligt grundade insikten om att mänsklighetens utplåning var omedelbart förestående.

  Folk i min generation säger idag att de blev skrämda, starkt påverkade och till och med skadade av att växa upp med Staffan Westerbergs barnprogram Vilse i pannkakan. Men jag har nästan aldrig hört någon berätta om hur det kändes att växa upp med ett överhängande hot om fullständig utplåning från kärnvapen. Det är ett minne som verkar ha gått upp i rök.