Upprop: Rädda svensk skogspolitik

Om inget görs kan den svenska skogspolitiken snart gå en mörk framtid till mötes. Allt mer kritik framförs som direkt eller indirekt ifrågasätter dess existensberättigande. Det är i detta sammanhang viktigt att påpeka att skogspolitiken inte bara har ett värde när det gäller att reglera förvaltningen av våra skogar utan även som en viktig kulturbärare. De samhällsvärden som står på spel är svårbedömda men utan tvivel mycket omfattande:

  Svensk skogspolitik representerar ett unikt omodernt förhållningssätt, och har sin givna plats i ett samhälle som värnar om sina rätlinjiga traditioner. Att till exempel förorda och även kräva att skog kalhuggs, trots att likvärdiga länder förbjudit denna metod, och trots att många markägare själva protesterar, och trots att det faktiskt inte är den mest ekonomiska metoden, tyder på ett närmast arkaiskt synsätt. Kanske ser vi här till och med själva essensen av ett utrotningshotat manligt kristet västerländskt tänkande. Liknande synsätt har sedan länge försvunnit från de flesta andra områden, inom såväl politik som förvaltning och näringsliv. Det är följaktligen av yttersta vikt att åtminstone någonting av den gamla fina svenska skogspolitiken och dess traditionsenliga filosofi bevaras. Mitt förslag är följande:

  Samhället måste genast avsätta betydande reservat där dagens svenska skogspolitik kan fortsätta häcka i symbios med något av våra större skogsbolag. Den mark som avsätts bör naturligtvis i första hand bestå av föryngringsytor och monokulturella trädåkrar.

  När Eskil Erlandsson och hans gelikar strövar i dessa skyddade marker behöver de inte för en sekund glömma vem det är som tuktar skogen: människan och hennes maskiner, vars hjulspår skall vara så djupa att de kan skönjas ända fram till slutavverkning. För att ge den gamla politikens naturliga instinkter spelrum, kan även en och annan äldre blandad skog ingå i reservatet, helst kombinerat med naturliga fiender i form av ekonomiskt mindre betydelsefulla skogsägare som man kan sätta på plats med ett konserverat regelverk.

  Endast på detta sätt finns det en chans att vi kan låta våra barnbarn få uppleva hur detta land och dess skogar en gång förvaltades. Låt dem inte missa den chansen – bevara den svenska skogspolitiken, en bit av forntiden!

Zaremba i DN: Motorsågsmassakern... (del 3 av 5)

Zaremba i DN: Skogens maffia... (del 4 av 5) 

Skogen, staten och kapitalet

I den andra delen av artikelserien Skogen vi ärvde (Lagen är en rödridå) skriver Maciej Zaremba om hur det går till då Skogsstyrelsen granskar anmälningar om avverkning. Om Zaremba inte är helt ute och cyklar, vilket jag inte har skäl att tro, lämnar Skogsstyrelsen i det närmaste helt fritt för skogsägarna att avverka som de själva önskar. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson tycker att detta är helt i sin ordning och hänvisar till äganderätten som tydligen i detta fall går före alla andra intressen.

  Man kan jämföra med byggande. Den som äger en bit mark har aldrig automatiskt rätt att bygga där han finner lämpligt. Inte ens i ett område som är planerat för t.ex. villabebyggelse kan markägaren smälla upp småhus efter eget behag. Ritningar måste skickas till kommunens byggnadsnämnd som ofta har synpunkter på detaljnivå. Men när det gäller anmälningar om avverkning till Skogsstyrelsen har myndigheten i endast ett fall av tiotusen någon synpunkt på skogsägarnas planer. Skogsstyrelsen borde i själva verket ha till uppgift att balansera skogsbolagens intressen mot alla andra berörda intressen som djur- och växtliv, närboende, turism, friluftsfolk, dagisgrupper o.s.v.

  Eskil Erlandsson anser tydligen att dagens modell för skogsägarna, ”Frihet under ansvar”, fungerar bra. Och för att spekulera lite så kan jag tänka mig att han har rätt i många fall när det gäller små ägare som själva bor i anslutning till sin skog och måste se sina grannar i ögonen. Men varför skulle ett större skogsbolag bry sig om något annat än att maximera sin vinst?

  Jag arbetar själv inom fordonsbranschen som de senaste decennierna har gjort enorma ansträngningar för att reducera de skadliga utsläppen från avgasrören. Men denna förändring har varit helt driven av myndigheternas lagkrav, alltså den raka motsatsen till ”Frihet under ansvar”.

  Det verkar som om staten står enbart på skogsägarnas sida och glömmer att dess roll som i andra fall borde vara att balansera olika intressen.
  Nästa gång ettåringen och jag är ute i skogen ska jag sjunga en gammal klassiker från sjuttiotalet för henne: Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt…

Zaremba i DN: Lagen är en rökridå (del 2 av 5

Vi måste tala om skogen

Igår var vi i trollskogen. Ettåriga dottern hängde i bärselen på mitt bröst. Marken och stenarna täckta av grön mossa. Döda träd låg där de fallit i stormar för åratal sedan. Solen lyste på oss i smala strålar genom grenverket.

  Ettåringen såg sin första citronfjäril, sträckte ut sin lilla hand och pekade tills den försvunnit bakom stammarna.

  Och jag tänkte: hoppas hon väljer att återkomma till sådana här platser som vuxen. På något sätt kändes det oförklarligt viktigt att hon så småningom skulle se det jag såg, värdera det jag värderar i denna skog. Kanske är en sådan tanke ren egoism från min sida: önskan att hon ska förbli bunden till mig och dem som var före mig.

  Det hade troligen varit på liknande sätt om jag varit religiös: visst hade jag önskat att hon skulle följa min tro, besöka min kyrka, sjunga samma psalmer och tro på samma heliga ord. Hade det inte i viss mån känts som om hon skulle kastas ut i ett kallt och hårt universum utan det i kappsäcken? Men vänta nu, är det inte just religiös jag är – på ett mycket svenskt sätt. Är inte trollskogen min katedral, ljuset som silar ner genom grenverket samma strålar som faller genom kyrkfönstrens mosaik? Är inte de döda träden mina heliga reliker?

  Jag kommer att tänka på allt det här efter att ha läst första delen i Maciej Za­rembas reportage om den svenska skogen i dagens DN. Hans artikel belyser något mycket viktigt som det talas oförklarligt lite om: vad som händer med våra skogar. Sanningen är att de någorlunda naturliga skogarna håller på att försvinna till förmån för något som kan liknas vid ett miljonprogram av trädplanteringar, oftast granar, i räta rader. Det finns säkert en hel del logik i detta, företagsekonomisk och nationalekonomisk. Men jag föreställer mig debatten om våra kyrkor skulle jämnas med marken i samma takt för att bereda plats för betongbyggnader. När däremot skogen, som för oss svenskar har minst lika stort värde som kyrkorna, skövlas är det få som protesterar. Men det verkar i alla fall hända något i debatten: i onsdags Uppdrag granskning om IKEAs skövling av Karelens urskog och idag Maciej Za­remba om den svenska skogen.

Zaremba i DN: Sveriges nya miljonprogram (del 1 av 5

Björn Wiman i DN: Skogen är inte bara en fråga om... 

Uppdrag granskning: Den sista urskogen 

Myten om låg energitäthet

En av myterna om sol- och vindkraft är att de skulle ha en mycket låg energitäthet. Så här kan det till exempel låta: ”Det kostar mer energi att tillverka ett vindkraftverk än vad man får ut i form av producerad elektricitet under dess livstid.” Detta är fel. I själva verket har vindkraftverket producerat den energi som åtgår för att tillverka alla dess delar inom ca tio månader från idriftstagandet.

  Det kan också låta så här: ”Man behöver enorma markytor för att producera någon större mängd energi från solkraft.” Fakta är att i vårt land kan en kvadratmeter solceller producera ungefär 100 kilowattimmar el per år. Sveriges totala elkonsumtion är omkring 150 terawattimmar per år det vill säga 150 miljarder kilowattimmar. Detta innebär att för att (hypotetiskt) täcka hela Sveriges behov av elenergi skulle 1500 kvadratkilometer behöva täckas med solceller. Detta motsvarar knappt fyra tusendelar av landarean. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att för varje invånare behövs 158 kvadratmeter solceller det vill säga en kvadrat med sidan 12,5 meter, alltså en ganska beskedlig yta.

  En förnybar energikälla som däremot verkligen har låg energitäthet per area är biobränslen. Etanol från svensk spannmål kräver till exempel 50 gånger större areal än solceller för att framställa samma mängd energi. För RME (dieselbränsle tillverkat av raps) krävs hela 100 gånger större areal än för solceller.

  Tänk ett stort fält på tusen gånger tusen meter. Om man odlar spannmål på fältet kan 160 etanolbilar årligen försörjas med bränsle, om man odlar raps och gör RME av denna kan 80 dieselbilar köra på bränslet. Om man istället täcker fältet med solceller kan hela 16000 elbilar försörjas. Det ingår då i beräkningen att elbilar är ungefär dubbelt så energieffektiva som bilar med förbränningsmotor.

  Det finns dock ett stort problem i denna jämförelse: el kan inte i någon större omfattning ersätta bränsle i dagens bilar på grund av att batteritekniken inte är tillräckligt utvecklad. Men jämförelserna ovan kan ändå ge en fingervisning om vad man bör sikta in sig på i det längre perspektivet. Biobränslen kan däremot vara en bra övergångslösning.

Wikipedia: Vindkraftverk

Biodiverse: Bioenergi – hur effektiva är egentligen olika system?

Informationsbroschyr om solceller från Energimyndigheten

Vindkraft ersätter kärnkraft

I Svenska Dagbladet skriver idag Vetenskapsakademiens energiutskott att den svenska vindkraftssatsningen är ett gigantiskt slöseri.

  De anser att svensk vindkraft inte behövs eftersom vi redan har en i stort sett koldioxidfri elproduktion. Detta stämmer i och för sig men samtidigt vet vi att den svenska kärnkraften börjar bli till åren och snart behöver bytas ut. Om vi vill slippa att bygga nya kärnkraftverk i Sverige så är vindkraften nog en förutsättning.
SVD Brännpunkt: Meningslös satsning på vindkraft 

Evig tillväxt

En vinternatt för tvåtusen år sedan föddes en pojke i ett stall. På kvällen till hans trettonde levnadsdag kom tre män klädda i underligga hattar och mantlar. En av dem gav honom en stor fin guldpeng. Nästa morgon gick pojkens mor till närmsta bank med pengen och frågade vad det kunde bli för avkastning om man lät dem förvalta den lilla förmögenheten. De sa att framtiden såg ljus ut och därför kunde de garantera en avkastning på hela två procent om året, evinnerligen. Det lät bra tyckte modern och lämnade över guldpengen. Istället fick hon en liten bok som hon skulle komma tillbaka med en gång om året så att räntan kunde föras in.

  Efter ett år tog hon med gossen och fick den första räntan införd i boken. Då stod där summa 1,02 guldpengar. Nästa år gjorde hon likadant, och nästa.

  Då pojken just fyllt tio år fick han för första gången gå själv till banken. Men han måste lova sin mor att aldrig ta ut och använda pengarna utan låta dem växa på kontot. På det sättet skulle han till slut bli en mycket förmögen man. När han kom till banken plitade en tjänsteman dit den nya summan på kontot: 1,22 guldmynt.

  Genom åren fortsatte pojken att varje år bege sig till banken och få räntan införd. Det utvecklade sig till en tradition och festdag då han tog på sig sina allra finast kläder. När han var tjugo, och blivit en lång och ståtlig man, stod det 1,49 guldmynt i boken. Vid trettio blev det 1,81. När han såg summan vackert skriven med romarnas siffror blev han väldigt sugen på att kvittera ut sina pengar men mindes genast sin mors förmaning.

  Efter hundra år var han uppe i 7,24 guldmynt och efter tvåhundra år hela 52,5. Efter femhundra år fanns det nästan 20 000 guldpengar på kontot och efter tusen år fanns där 398 miljoner. När han var inne på banken för tvåtusende gången, var summan upp i 159 miljoner miljarder guldmynt. Han satte sig på en restaurang som låg granne med banken, beställde in glas efter glas av rödvin tills han tog mod till sig, gick in på banken igen och bad tjänstemannen att få ut hela beloppet i reda guldmynt.

  Tjänstemannen såg bekymrat på honom och gick sedan för att hämta sin chef. Det tog en lång stund innan de kom tillbaka.

  Det går inte sa chefen.

  Men det är mina pengar, min mor blev lovad den här avkastningen, evinnerligen.

  Men att betala ut en sådan summa är omöjligt sa bankchefen, och log överseende, det är ju ungefär 100 miljoner gånger mer guld än vad som finns på hela jorden. Sedan höll han upp bankboken och rev den mitt itu.

  Det är inget att vara ledsen över, sa han. Vet du vad, du ska alldeles gratis få tala med en personlig bankman som kan berätta om våra nya spännande finansiella produkter.

  Kunden stod bara och stirrade på dem, sedan vände han sig om och gick långsamt mot utgången.

  En sån stackare, sa chefen till sin anställde när dörren slagit igen efter honom. Han har tappat all kontakt med verkligheten.

Äkta människor

Nyligen såg jag det sista avsnittet av den svenska TV-serien Äkta människor. En av de bästa serier jag sett. Genialiskt att den utspelar sig i en parallell verklighet där allt utom de mänskliga robotarna ser ut precis som Sverige år 2012. På det sättet slipper manusförfattarna uppfinna varenda detalj i en framtidsvärld med allt vad det innebär av risker för att förlora fokus och att tappa trovärdighet. Serien förlorar sig aldrig i tekniken, det är relationerna som är viktiga, mellan människor och mellan människor och maskiner. Tekniken finns där som en självklarhet i bakgrunden.

Så undrar man ju förstås, skulle det kunna bli så här, i framtiden, med människoliknande robotar, hubotar, i vart och vartannat hem och på våra arbetsplatser? En sak är säker, när tekniken har kommit så långt och blivit så billig att det blir vanligt med hubotar (om det någonsin sker) så har även vi ändrat vår inställning till maskinerna. Saker som för oss ter sig laddade, som att en liten flicka föredrar att bli nattad av en maskin framför av sin stressade mamma, kan mycket väl ha normaliserats. Därför kommer knappast konflikterna att se ut som i TV-serien. Bara den som lever får se.