Skogen, staten och kapitalet

I den andra delen av artikelserien Skogen vi ärvde (Lagen är en rödridå) skriver Maciej Zaremba om hur det går till då Skogsstyrelsen granskar anmälningar om avverkning. Om Zaremba inte är helt ute och cyklar, vilket jag inte har skäl att tro, lämnar Skogsstyrelsen i det närmaste helt fritt för skogsägarna att avverka som de själva önskar. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson tycker att detta är helt i sin ordning och hänvisar till äganderätten som tydligen i detta fall går före alla andra intressen.

  Man kan jämföra med byggande. Den som äger en bit mark har aldrig automatiskt rätt att bygga där han finner lämpligt. Inte ens i ett område som är planerat för t.ex. villabebyggelse kan markägaren smälla upp småhus efter eget behag. Ritningar måste skickas till kommunens byggnadsnämnd som ofta har synpunkter på detaljnivå. Men när det gäller anmälningar om avverkning till Skogsstyrelsen har myndigheten i endast ett fall av tiotusen någon synpunkt på skogsägarnas planer. Skogsstyrelsen borde i själva verket ha till uppgift att balansera skogsbolagens intressen mot alla andra berörda intressen som djur- och växtliv, närboende, turism, friluftsfolk, dagisgrupper o.s.v.

  Eskil Erlandsson anser tydligen att dagens modell för skogsägarna, ”Frihet under ansvar”, fungerar bra. Och för att spekulera lite så kan jag tänka mig att han har rätt i många fall när det gäller små ägare som själva bor i anslutning till sin skog och måste se sina grannar i ögonen. Men varför skulle ett större skogsbolag bry sig om något annat än att maximera sin vinst?

  Jag arbetar själv inom fordonsbranschen som de senaste decennierna har gjort enorma ansträngningar för att reducera de skadliga utsläppen från avgasrören. Men denna förändring har varit helt driven av myndigheternas lagkrav, alltså den raka motsatsen till ”Frihet under ansvar”.

  Det verkar som om staten står enbart på skogsägarnas sida och glömmer att dess roll som i andra fall borde vara att balansera olika intressen.
  Nästa gång ettåringen och jag är ute i skogen ska jag sjunga en gammal klassiker från sjuttiotalet för henne: Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt…

Zaremba i DN: Lagen är en rökridå (del 2 av 5

Vi måste tala om skogen

Igår var vi i trollskogen. Ettåriga dottern hängde i bärselen på mitt bröst. Marken och stenarna täckta av grön mossa. Döda träd låg där de fallit i stormar för åratal sedan. Solen lyste på oss i smala strålar genom grenverket.

  Ettåringen såg sin första citronfjäril, sträckte ut sin lilla hand och pekade tills den försvunnit bakom stammarna.

  Och jag tänkte: hoppas hon väljer att återkomma till sådana här platser som vuxen. På något sätt kändes det oförklarligt viktigt att hon så småningom skulle se det jag såg, värdera det jag värderar i denna skog. Kanske är en sådan tanke ren egoism från min sida: önskan att hon ska förbli bunden till mig och dem som var före mig.

  Det hade troligen varit på liknande sätt om jag varit religiös: visst hade jag önskat att hon skulle följa min tro, besöka min kyrka, sjunga samma psalmer och tro på samma heliga ord. Hade det inte i viss mån känts som om hon skulle kastas ut i ett kallt och hårt universum utan det i kappsäcken? Men vänta nu, är det inte just religiös jag är – på ett mycket svenskt sätt. Är inte trollskogen min katedral, ljuset som silar ner genom grenverket samma strålar som faller genom kyrkfönstrens mosaik? Är inte de döda träden mina heliga reliker?

  Jag kommer att tänka på allt det här efter att ha läst första delen i Maciej Za­rembas reportage om den svenska skogen i dagens DN. Hans artikel belyser något mycket viktigt som det talas oförklarligt lite om: vad som händer med våra skogar. Sanningen är att de någorlunda naturliga skogarna håller på att försvinna till förmån för något som kan liknas vid ett miljonprogram av trädplanteringar, oftast granar, i räta rader. Det finns säkert en hel del logik i detta, företagsekonomisk och nationalekonomisk. Men jag föreställer mig debatten om våra kyrkor skulle jämnas med marken i samma takt för att bereda plats för betongbyggnader. När däremot skogen, som för oss svenskar har minst lika stort värde som kyrkorna, skövlas är det få som protesterar. Men det verkar i alla fall hända något i debatten: i onsdags Uppdrag granskning om IKEAs skövling av Karelens urskog och idag Maciej Za­remba om den svenska skogen.

Zaremba i DN: Sveriges nya miljonprogram (del 1 av 5

Björn Wiman i DN: Skogen är inte bara en fråga om... 

Uppdrag granskning: Den sista urskogen 

Myten om låg energitäthet

En av myterna om sol- och vindkraft är att de skulle ha en mycket låg energitäthet. Så här kan det till exempel låta: ”Det kostar mer energi att tillverka ett vindkraftverk än vad man får ut i form av producerad elektricitet under dess livstid.” Detta är fel. I själva verket har vindkraftverket producerat den energi som åtgår för att tillverka alla dess delar inom ca tio månader från idriftstagandet.

  Det kan också låta så här: ”Man behöver enorma markytor för att producera någon större mängd energi från solkraft.” Fakta är att i vårt land kan en kvadratmeter solceller producera ungefär 100 kilowattimmar el per år. Sveriges totala elkonsumtion är omkring 150 terawattimmar per år det vill säga 150 miljarder kilowattimmar. Detta innebär att för att (hypotetiskt) täcka hela Sveriges behov av elenergi skulle 1500 kvadratkilometer behöva täckas med solceller. Detta motsvarar knappt fyra tusendelar av landarean. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att för varje invånare behövs 158 kvadratmeter solceller det vill säga en kvadrat med sidan 12,5 meter, alltså en ganska beskedlig yta.

  En förnybar energikälla som däremot verkligen har låg energitäthet per area är biobränslen. Etanol från svensk spannmål kräver till exempel 50 gånger större areal än solceller för att framställa samma mängd energi. För RME (dieselbränsle tillverkat av raps) krävs hela 100 gånger större areal än för solceller.

  Tänk ett stort fält på tusen gånger tusen meter. Om man odlar spannmål på fältet kan 160 etanolbilar årligen försörjas med bränsle, om man odlar raps och gör RME av denna kan 80 dieselbilar köra på bränslet. Om man istället täcker fältet med solceller kan hela 16000 elbilar försörjas. Det ingår då i beräkningen att elbilar är ungefär dubbelt så energieffektiva som bilar med förbränningsmotor.

  Det finns dock ett stort problem i denna jämförelse: el kan inte i någon större omfattning ersätta bränsle i dagens bilar på grund av att batteritekniken inte är tillräckligt utvecklad. Men jämförelserna ovan kan ändå ge en fingervisning om vad man bör sikta in sig på i det längre perspektivet. Biobränslen kan däremot vara en bra övergångslösning.

Wikipedia: Vindkraftverk

Biodiverse: Bioenergi – hur effektiva är egentligen olika system?

Informationsbroschyr om solceller från Energimyndigheten

Vindkraft ersätter kärnkraft

I Svenska Dagbladet skriver idag Vetenskapsakademiens energiutskott att den svenska vindkraftssatsningen är ett gigantiskt slöseri.

  De anser att svensk vindkraft inte behövs eftersom vi redan har en i stort sett koldioxidfri elproduktion. Detta stämmer i och för sig men samtidigt vet vi att den svenska kärnkraften börjar bli till åren och snart behöver bytas ut. Om vi vill slippa att bygga nya kärnkraftverk i Sverige så är vindkraften nog en förutsättning.
SVD Brännpunkt: Meningslös satsning på vindkraft 

Evig tillväxt

En vinternatt för tvåtusen år sedan föddes en pojke i ett stall. På kvällen till hans trettonde levnadsdag kom tre män klädda i underligga hattar och mantlar. En av dem gav honom en stor fin guldpeng. Nästa morgon gick pojkens mor till närmsta bank med pengen och frågade vad det kunde bli för avkastning om man lät dem förvalta den lilla förmögenheten. De sa att framtiden såg ljus ut och därför kunde de garantera en avkastning på hela två procent om året, evinnerligen. Det lät bra tyckte modern och lämnade över guldpengen. Istället fick hon en liten bok som hon skulle komma tillbaka med en gång om året så att räntan kunde föras in.

  Efter ett år tog hon med gossen och fick den första räntan införd i boken. Då stod där summa 1,02 guldpengar. Nästa år gjorde hon likadant, och nästa.

  Då pojken just fyllt tio år fick han för första gången gå själv till banken. Men han måste lova sin mor att aldrig ta ut och använda pengarna utan låta dem växa på kontot. På det sättet skulle han till slut bli en mycket förmögen man. När han kom till banken plitade en tjänsteman dit den nya summan på kontot: 1,22 guldmynt.

  Genom åren fortsatte pojken att varje år bege sig till banken och få räntan införd. Det utvecklade sig till en tradition och festdag då han tog på sig sina allra finast kläder. När han var tjugo, och blivit en lång och ståtlig man, stod det 1,49 guldmynt i boken. Vid trettio blev det 1,81. När han såg summan vackert skriven med romarnas siffror blev han väldigt sugen på att kvittera ut sina pengar men mindes genast sin mors förmaning.

  Efter hundra år var han uppe i 7,24 guldmynt och efter tvåhundra år hela 52,5. Efter femhundra år fanns det nästan 20 000 guldpengar på kontot och efter tusen år fanns där 398 miljoner. När han var inne på banken för tvåtusende gången, var summan upp i 159 miljoner miljarder guldmynt. Han satte sig på en restaurang som låg granne med banken, beställde in glas efter glas av rödvin tills han tog mod till sig, gick in på banken igen och bad tjänstemannen att få ut hela beloppet i reda guldmynt.

  Tjänstemannen såg bekymrat på honom och gick sedan för att hämta sin chef. Det tog en lång stund innan de kom tillbaka.

  Det går inte sa chefen.

  Men det är mina pengar, min mor blev lovad den här avkastningen, evinnerligen.

  Men att betala ut en sådan summa är omöjligt sa bankchefen, och log överseende, det är ju ungefär 100 miljoner gånger mer guld än vad som finns på hela jorden. Sedan höll han upp bankboken och rev den mitt itu.

  Det är inget att vara ledsen över, sa han. Vet du vad, du ska alldeles gratis få tala med en personlig bankman som kan berätta om våra nya spännande finansiella produkter.

  Kunden stod bara och stirrade på dem, sedan vände han sig om och gick långsamt mot utgången.

  En sån stackare, sa chefen till sin anställde när dörren slagit igen efter honom. Han har tappat all kontakt med verkligheten.

Äkta människor

Nyligen såg jag det sista avsnittet av den svenska TV-serien Äkta människor. En av de bästa serier jag sett. Genialiskt att den utspelar sig i en parallell verklighet där allt utom de mänskliga robotarna ser ut precis som Sverige år 2012. På det sättet slipper manusförfattarna uppfinna varenda detalj i en framtidsvärld med allt vad det innebär av risker för att förlora fokus och att tappa trovärdighet. Serien förlorar sig aldrig i tekniken, det är relationerna som är viktiga, mellan människor och mellan människor och maskiner. Tekniken finns där som en självklarhet i bakgrunden.

Så undrar man ju förstås, skulle det kunna bli så här, i framtiden, med människoliknande robotar, hubotar, i vart och vartannat hem och på våra arbetsplatser? En sak är säker, när tekniken har kommit så långt och blivit så billig att det blir vanligt med hubotar (om det någonsin sker) så har även vi ändrat vår inställning till maskinerna. Saker som för oss ter sig laddade, som att en liten flicka föredrar att bli nattad av en maskin framför av sin stressade mamma, kan mycket väl ha normaliserats. Därför kommer knappast konflikterna att se ut som i TV-serien. Bara den som lever får se.

Konflikt utan motståndare

I drygt fyra år har jag skrivit på ett romanprojekt. Alla som försöker skriva en roman ställs naturligtvis inför en del stora problem. Frestelsen att ge upp återkommer ständigt. Ett av mina specifika problem är att jag har svårt för att gestalta den grundläggande konflikten i berättelsen. En bra berättelse måste nämligen innehålla någon typ av konflikt. Det står i alla handböcker om att skriva.

  Konflikten i min roman är denna: å ena sidan vill vi ha den ekonomiska och tekniska utvecklingen. Vi gillar nya och bättre bilar och mobiltelefoner, resor till Östasien och en swimmingpool på tomten. Å andra sidan börjar vi inse att det vi håller på med inte är hållbart i längden. Problemet som jag står inför är hur detta ska gestaltas litterärt. Jag har redan en berättelse med karaktärer och händelser men tvivlar på att jag har gestaltat den grundläggande konflikten på ett sätt som är tydligt utan att jag skriver det på läsarens näsa.

  Andledningen till att jag tar upp detta problem här i min blogg är inte bara att jag vill belysa min privata skrivarvånda utan även att jag anser det vara betecknande för glidningen i fokus för miljöproblemen. Sedan några decennier tillbaka har de långsamt förskjutits från det lokala till det globala, från det specifika till det allmänna, från det onda till det som är bortom moral, från det som är möjligt att åtgärda till det som bara är.

  Det var helt enkelt lättare förr när det fanns så mycket tacksammare måltavlor. Konflikten fanns där för alla att se. Greenpeace var mästarna i denna gestaltning. Tänk bara bilden när aktivister i gummibåt med fara för sina liv lägger sig i skottlinjen mellan det ryska fångstfartyget och en val. Snacka om bad guys och good guys.

  Förr var det alltid gott om samvetslösa storföretag, valfångande ryssar, sälklubbande norrmän, europeiska stater som dumpade gifttunnor i havet, enorma skorstenar med svarta rökmoln. Kort sagt skurkar i mängder.

  När varningsklockorna hade ringt och ett problem identifierats kunde man stifta en ny lag och efter en tid var frågan löst. Så var det med gifttunnorna i Teckomatorp, så var det med DDT, så var det med ozonhålet.

  Men de senaste decenniernas miljöpolitik har alltmer eliminerat avarterna, åtminstone i den rika delen av världen. Istället står vi kvar med några gigantiska problem som verkar olösliga: växthuseffekten, massutrotning av arter, exploateringen av mark och vatten, uttömningen av ändliga resurser. Inget av dessa problem beror på att några lagar bryts eller att några traditionella moraliska grundregler åsidosätts. Nej, de beror till syvende och sist på att vi är människor som strävar efter det som människor i alla tider strävat efter – att få leva våra liv i materiellt överflöd – fast med skillnaden att vi lyckats så mycket bättre än tidigare generationer.

  Här står vi alltså inför en enorm konflikt men hur många har lyckats gestalta denna konflikt – i litteratur, konst, teater, filmer och TV-serier på ett bra sätt? Några få kanske, även om jag just nu inte kommer på något riktigt bra exempel.

  Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet när jag valt mitt skrivprojekt och min konflikt. Men vänta nu – det finns kanske en lösning: jag skriver en deckare istället med en superelak norrman i huvudrollen som torterar sälungar och dricker deras blod.

El från solen för 1 kr/kWh

Solel expanderar mer än de flesta svenskar inser. Redan nu kostar den bara 1 kr/kWh i världens soligare delar och priset fortsätter nedåt. Om några år kan den börja stå på egna ben utan subventioner. Se artikel i DN. Solen är en guldgruva...

Och världen skälvde

För inte så länge sedan läste jag en roman som inte liknar någon annan: Och världen skälvde av Ayn Rand. Samma bok lär Annie Lööf ha rekommenderat på sin blogg. Lööfs litteraturtips försvann dock samtidigt som hon blev Centerpartiets ordförande förra året. Normalt sett skulle det vara totalt ointressant vilka romaner en politiker rekommenderar, men inte i detta fall. Och världen skälvde är nämligen en mycket politisk roman.

  Jag hade också hört från andra som läst boken att den påverkat dem starkt. Det gjorde mig förstås nyfiken.

  Och världen skälvde utspelar sig i USA i något som kunde ha varit 50-tal, det är i alla fall på ungefär den tekniska nivån som det skildrade samhället befinner sig, men det är ett samhälle i fritt fall, i ekonomiskt och moraliskt hänseende. Landet är uppdelat i två läger: på ena sidan hårt trängda kreatörer, entreprenörer och industrialister och på den andra bidragstagare, centralbyråkrater och subventionsjagande inkompetenta företagare. Gissa vilka som är hjältarna!

  Det finns en mängd karaktärer i boken men tyvärr är det lite svårt att få grepp om de enskilda individerna. De är i alla fall mycket tydligt uppdelade i de goda (de som producerar) och de onda (de som lever på de andras produktion). En sådan tydlig uppdelning mellan ont och gott är ju annars lite ovanlig i vuxenlitteraturen. Där finns dock en karaktär som sticker ut lite extra: Den geniale ingenjören John Galt är inte bara en hjälte utan dessutom en frälsargestalt. Hans mission är att rädda Amerika och världen från den kollektiva ondskan hos plundrarna, tiggarna och de korrupta. John Galt visar sig först efter drygt halva berättelsen, innan dess kan man bara ana honom. Ungefär som Jesus i bibeln, fast med omvänt budskap, tänker jag senare.

  Jag gillade verkligen den här tegelstenen men har nu i efterhand lite svårt att förstå varför. Men kanske för att det är så ovanligt med berättelser som är hårt kopplade till idéer. Det konstnärliga uttrycket verkar här mest vara ett redskap för att presentera en idé. Jag har svårt för berättelser som bärs av språket, stilen. För mig är det innehållet, idéerna och händelserna som är mest intressant. Stilen är viktig, men en stödfunktion till innehållet.

  I dag kan det kännas som om boken, som på över tusen sidor driver en mycket konsekvent ideologisk linje för individualism och fritt företagande, slår in öppna dörrar. Man får nog sätta in den i sitt historiska sammanhang: Ayn Rand växte upp i Ryssland där föräldrarna förlorade sitt familjeföretag efter revolutionen. Hon emigrerade till USA, ett land vars ideal hon hyllade men möttes av amerikaner som inte fullt ut uppskattade dessa ideal. Om jag fattat rätt blåste det snarare vänster- än högervindar i USA på 30- och 40-talen.

  I efterhand har det hänt många gånger då jag sett eller läst något om amerikansk inrikespolitik att jag tänkt tillbaka på Och världen skälvde. Vi svenskar har vanligen mycket svårt att förstå oss på amerikanska högerpolitiker. Särskilt den närmast religiösa glöd som verkar väckas i helt oreligiösa frågor som t.ex. skatter. Jag tror att Ayn Rand med sin bok träffade rakt på en mycket amerikansk nerv. För mig har boken varit en nyckel till att förstå dessa republikaner och Tea Party-anhängare.

  Om Annie Lööf ideologi är inspirerad av Och världen skälvde, så kommer hon vilja föra Centerpartiet långt till höger om Moderaterna. Eller så tyckte hon som jag bara att boken innehöll ett intressant tankeexperiment. Tiden får utvisa.

Kärnvapen och Vilse i pannkakan

En trevlig sak med jordens undergång är att frågan ständigt är rykande aktuell. Det är bara förklaringarna som ändras: förr religiösa, nu vetenskapliga.

  Den version av undergången som jag är uppväxt med är kärnvapenkriget. Jag var åtta år när Ronald Reagan tillträdde som president och inledde slutspurten i det kalla kriget. På Barnjournalen (den tidens Lilla Aktuellt) visades en klocka som angav hur vi kom allt närmare kärnvapenkriget och utplåningen. Jag har för mig att klockan stod på tre minuter i tolv när det var som värst. Det var forskare som tagit fram klockan och ställde den på rätt tid kvar till undergången.

  Det var lite egendomligt att växa upp med undergången ständigt i bakhuvudet. Samtidigt fick vi itutat att vi som moderna svenskar hade en enorm tur och levde i den allra bästa av världar. Det här var kulmen på välfärdsåren, strax innan Olof Palme skulle mördas. Å ena sidan total trygghet, å andra sidan den vetenskapligt grundade insikten om att mänsklighetens utplåning var omedelbart förestående.

  Folk i min generation säger idag att de blev skrämda, starkt påverkade och till och med skadade av att växa upp med Staffan Westerbergs barnprogram Vilse i pannkakan. Men jag har nästan aldrig hört någon berätta om hur det kändes att växa upp med ett överhängande hot om fullständig utplåning från kärnvapen. Det är ett minne som verkar ha gått upp i rök.

Rättvisemärkt el

Jag är inte neutral. Jag älskar vindkraft. Det har jag gjort ända sedan sexårsåldern. Solen är visserligen framtiden – täck några tusendelar av jordens yta med solceller och människan får all energi hon behöver. Men vinden är nutiden – ekonomiskt konkurrenskraftig redan idag.

  Okej, det kan säkert vara störande med tusentals gigantiska snurrande propellrar runt omkring oss. Men kostnaden i form av fulhet och lågfrekvent buller får vi ta, här och nu. Vi skickar inte iväg en check in i framtiden med obestämd mottagare. Om vi människor som lever just nu bygger ett kärnkraftverk eller kolkraftverk så betalar vi inte hela kostnaden – en hel del skjuts på framtiden i form av tömda resurser, risker och osäkerhet.

  Att bygga ett vindkraftverk är att skapa ett mervärde. Att tömma underjorden på olja, gas och kol är som att tömma ett konto på pengar – ett konto som kunde använts senare.

  Om människor om trettio år kommer på att vindkraft ändå inte var en bra idé, så är det bara att montera ned verken och skicka dem till skroten för metallåtervinning. De enda spår som finns kvar är några skogsvägar och betongfundament, som efter ytterligare ett par decennier är överväxta och osynliga.

  Alltså, människor störs förvisso av vindkraften och kan uppleva den som ful och enerverande. Men det är vi som lever nu och som konsumerar strömmen den ger som får stå för det eventuella lidandet. Finns det inte en stor rättvisa i det?

Genesis

Något ska en blogg heta. Jag valde en enkel metod och radade upp mina främsta intressen.