Konflikt utan motståndare

I drygt fyra år har jag skrivit på ett romanprojekt. Alla som försöker skriva en roman ställs naturligtvis inför en del stora problem. Frestelsen att ge upp återkommer ständigt. Ett av mina specifika problem är att jag har svårt för att gestalta den grundläggande konflikten i berättelsen. En bra berättelse måste nämligen innehålla någon typ av konflikt. Det står i alla handböcker om att skriva.

  Konflikten i min roman är denna: å ena sidan vill vi ha den ekonomiska och tekniska utvecklingen. Vi gillar nya och bättre bilar och mobiltelefoner, resor till Östasien och en swimmingpool på tomten. Å andra sidan börjar vi inse att det vi håller på med inte är hållbart i längden. Problemet som jag står inför är hur detta ska gestaltas litterärt. Jag har redan en berättelse med karaktärer och händelser men tvivlar på att jag har gestaltat den grundläggande konflikten på ett sätt som är tydligt utan att jag skriver det på läsarens näsa.

  Andledningen till att jag tar upp detta problem här i min blogg är inte bara att jag vill belysa min privata skrivarvånda utan även att jag anser det vara betecknande för glidningen i fokus för miljöproblemen. Sedan några decennier tillbaka har de långsamt förskjutits från det lokala till det globala, från det specifika till det allmänna, från det onda till det som är bortom moral, från det som är möjligt att åtgärda till det som bara är.

  Det var helt enkelt lättare förr när det fanns så mycket tacksammare måltavlor. Konflikten fanns där för alla att se. Greenpeace var mästarna i denna gestaltning. Tänk bara bilden när aktivister i gummibåt med fara för sina liv lägger sig i skottlinjen mellan det ryska fångstfartyget och en val. Snacka om bad guys och good guys.

  Förr var det alltid gott om samvetslösa storföretag, valfångande ryssar, sälklubbande norrmän, europeiska stater som dumpade gifttunnor i havet, enorma skorstenar med svarta rökmoln. Kort sagt skurkar i mängder.

  När varningsklockorna hade ringt och ett problem identifierats kunde man stifta en ny lag och efter en tid var frågan löst. Så var det med gifttunnorna i Teckomatorp, så var det med DDT, så var det med ozonhålet.

  Men de senaste decenniernas miljöpolitik har alltmer eliminerat avarterna, åtminstone i den rika delen av världen. Istället står vi kvar med några gigantiska problem som verkar olösliga: växthuseffekten, massutrotning av arter, exploateringen av mark och vatten, uttömningen av ändliga resurser. Inget av dessa problem beror på att några lagar bryts eller att några traditionella moraliska grundregler åsidosätts. Nej, de beror till syvende och sist på att vi är människor som strävar efter det som människor i alla tider strävat efter – att få leva våra liv i materiellt överflöd – fast med skillnaden att vi lyckats så mycket bättre än tidigare generationer.

  Här står vi alltså inför en enorm konflikt men hur många har lyckats gestalta denna konflikt – i litteratur, konst, teater, filmer och TV-serier på ett bra sätt? Några få kanske, även om jag just nu inte kommer på något riktigt bra exempel.

  Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet när jag valt mitt skrivprojekt och min konflikt. Men vänta nu – det finns kanske en lösning: jag skriver en deckare istället med en superelak norrman i huvudrollen som torterar sälungar och dricker deras blod.